I Sverige finns sedan 1960-talet möjlighet för polis och åklagare att begränsa förundersökningar och underlåta åtal. Det innebär att alla brott inte utreds och handlar om att statens resurser ska användas så effektivt som möjligt.

Foto: Robin Simonsson/Åklagarmyndigheten

– Alla anmälda brott ska utredas av polis och åklagare så långt som möjligt. Men om det direkt när brottsanmälan kommer in kan konstateras att det inte går att utreda brottet för att det saknas utredningsåtgärder är det inte rimligt att börja utreda på måfå. Men även om ett brott kan utredas så kan polis och åklagare i vissa fall koncentrera sina resurser dit där de gör störst nytta, och det är där verktygen förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse kommer in i bilden.

Det säger Magnus Johansson, vice överåklagare på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. Enligt svensk lagstiftning är huvudregeln att åklagare har absolut åtalsplikt, och därmed också förundersökningsplikt. 

– Skyldigheten att väcka åtal är en princip som finns i de flesta länder, men i de flesta system går det att rucka på den här principen. I Sverige finns det två möjligheter. Åtalsprövning är det ena och där säger lagen att för att åtala för ett visst brott krävs det att det är påkallat ur allmän synpunkt. Om det inte är det har lagstiftaren bestämt att det finns en möjlighet att inte väcka åtal. Det andra är reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning.

Magnus Johansson fortsätter:
– Dessa regler innehåller vissa krav, bland annat att det inte får strida mot väsentligt allmänt intresse, inte heller mot väsentligt enskilt intresse. Om det strider mot ett sådant väsentligt intresse är inte reglerna om åtalsunderlåtelse tillämpliga.  Väsentligt allmänt intresse syftar på att det skulle kränka viktiga samhällsintressen att inte åtala. 

– Det kan exempelvis vara ett menedsbrott, att man ljuger under ed i en rättegång. Om vittnen talar osanning under ed så sätts hela rättegången ur spel – det undergräver själva rättsordningen och ses som ett allvarligt brott. Det skulle strida mot ett väsentligt allmänt intresse att då inte väcka åtal.  Väsentligt enskilt intresse däremot handlar om brottsoffrets intresse av att kunna få ekonomisk ersättning (skadestånd) för brottet.  

– Målsägaren ska som huvudregel kunna begära skadestånd i samband med brottmålet för att täcka en ekonomisk skada. När det handlar om individuella kränkningar mot den personliga integriteten, till exempel vid våldtäkt, eller att man oprovocerat blivit misshandlad av någon och kränkt i sin integritet, då har målsägaren rätt till ekonomisk ersättning för själva kränkningen. 

– Dessutom har brottsoffret ofta ett intresse av den allmänna upprättelse som en domstolsprocess kan innebära. Om det finns sådana väsentliga enskilda intressen för brottsoffret så talar det starkt emot att besluta om förundersökningsbegränsning eller åtalsunderlåtelse, säger Magnus Johansson.

Reglerna har funnits länge

De här reglerna är viktiga verktyg i den brottsutredande verksamheten menar Magnus Johansson och har funnits länge. Reglerna om åtalsprövning, dvs. om det är påkallat ur allmän synpunkt eller enskilt intresse, infördes på 1940-talet. Möjligheten till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning infördes i mitten av 60-talet när brottsbalken ersatte strafflagen. 

– Det är stramt hållna ramar som bestämmer i vilka situationer vi kan avstå från att fullt ut utreda vissa brott. Det handlar inte om att vi ska arbeta mindre, utan att vi ska ägna oss åt det som gör störst skillnad och störst nytta i att fullgöra vårt grunduppdrag – att utreda och lagföra brott på effektivast möjliga sätt, säger han. 

Vissa svårigheter för åklagarna

Ibland kan det finnas svårigheter för åklagaren att väga skälen för att begränsa en utredning mot andra intressen. 

– Ska man utreda ett brott för att underlätta för målsäganden att få ersättning och skadestånd till exempel från Brottsoffermyndigheten även om det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse? Eller om det gäller seriebrottslighet, hur påverkas möjligheterna för åklagaren att i en rättegång visa på systematiken i brottsligheten?   

Samtidigt understryker Magnus Johansson att polis och åklagare alltid ska använda sig av möjligheterna att förundersökningsbegränsa och åtalsunderlåta när det är rättsligt möjligt.  

– I myndighetens riktlinjer står att åklagarna ska tillämpa reglerna om förundersökningsbegränsning. Det är inte fritt valt arbete. Vid beslut om förundersökning bör man eftersträva att resurser inte används till utredning av brott som har liten eller ingen påverkan på straffet.

Det är viktigare att utreda och lagföra fler gärningspersoner än att utreda och lagföra en gärningsperson för alla brottsmisstankar.  

Finns det kritik mot förundersökningsbegränsning? 

– Ja det finns en kritik från allmänheten. När enskilda personer drabbas av en cykelstöld till exempel och det inte leder till utredning. Då kan man undra varför polisen låter bli att undersöka den här cykelstölden. Varför har inte jag rätt att dra nytta av polis och åklagares resurser? Ett argument jag kan ha viss förståelse för, säger Magnus Johansson och fortsätter:   

– Ur den enskildes synvinkel är det dåligt, men samhället kan inte utreda alla cykelstölder, då måste vi låta bli att utreda andra allvarliga brott. Det är hela tiden en avvägning.  

– Det grundläggande målet för straffrätten är att minska brottsligheten och minska antalet som utsätts för brott, och kunna lyfta gärningsmän från banan så snabbt som möjligt. Vi ska arbeta med rätt saker som gör störst skillnad för samhället och som ger mest valuta för pengarna, avslutar Magnus Johansson. 

Text: Anna Knöfel Magnusson