När förundersökningen är klar är det dags för åklagaren att fatta beslut om att väcka åtal eller inte.

Om åklagaren på objektiva grunder bedömer att det finns tillräckliga bevis för att den misstänkta har begått ett brott är åklagaren skyldig att väcka åtal. En rad överväganden måste göras innan beslutet fattas.

Om åtal väcks är det sedan åklagarens uppgift att bevisa för domstolen att ett brott har begåtts.

Inget åtal

Om det inte finns tillräckliga bevis för att ett brott har begåtts kan åtal inte väckas. Det kan till exempel bero på att den misstänkta förnekar brott och att det inte finns något vittne eller någon teknisk bevisning som bevisar att den misstänkta personen begått brottet. Ibland står det klart redan under förundersökningen att det inte går att bevisa något brott. Åklagaren fattar då beslut om att lägga ned förundersökningen.

Ett sådant beslut har samma innebörd som ett beslut att inte väcka åtal.

För båda besluten gäller att utredningen kan tas upp på nytt om det kommer fram nya uppgifter om brottet.

Den som har blivit utsatt för brott, målsäganden, blir alltid underrättad om vilket beslut åklagaren fattat.

Åtalsplikt

För de allra flesta brott har åklagaren så kallad absolut åtalsplikt. Det innebär att åklagaren är skyldig att väcka åtal om hen bedömer att det finns tillräckliga bevis för att ett brott har begåtts och att det går att bevisa vem som har begått det.

Det innebär att  den som har blivit utsatt för brott inte bestämmer vad som ska hända med utredningen. Det finns alltså inget som heter att man kan ”ta tillbaka en anmälan”. Åklagaren måste se till att brottet utreds, oavsett vad de inblandade tycker.

Anledningen till det är att samhället har ett intresse av att de som begått brott också döms för det. Undantag görs för ett fåtal brott där det anses att det allmännas intresse av att få lagföring till stånd inte är lika stort. Som exempel på sådana brott kan nämnas förtal, hemfridsbrott och tillgreppsbrott inom familjen (dvs. stöld eller liknande).