Mats Åhlund: Utreder poliserna sig själva?

Den så kallade internutredningsverksamheten, det vill säga förundersökningar avseende ifrågasatta brott av polisanställda, debatteras med jämna mellanrum. Den allt för vanliga missuppfattningen är att brott av poliser utreds av deras egna kollegor. 

Vid Särskilda åklagarkammaren handläggs bland annat ärenden där det ifrågasätts om poliser gjort sig skyldiga till brott. Åklagarens uppgift är att lagföra brott. Vid Särskilda åklagarkammaren bedrivs alltså inte en allmän tillsyn över polisens verksamhet. Det är därför inte en uppgift för åklagarna att uttala sig om ifrågasatta fel, brister eller om befattningshavares eventuella tillkortakommanden så länge dessa inte når en brottslig nivå.

Arbetar oberoende

När det ifrågasätts om en polis begått brott underställs saken genast en åklagare vid riksenheten. Särskilda åklagarkammaren är direkt underställd riksåklagaren och leds av en överåklagare. Ordningen är vald för att åklagarna ska kunna arbeta helt oberoende och skild från den övriga åklagarverksamheten. Samtliga åklagare är lägst chefsåklagare. De har alltså särskild åklagarerfarenhet och är utvalda för sin kompetens och integritet. Allt som sker i en utredning mot poliser styrs och bestäms av åklagaren. En åklagare från Särskilda åklagarkammaren är alltid tillgänglig dygnet runt för att omedelbart träda in och meddela beslut.

Själva utredningsåtgärderna utförs under åklagarens ledning av speciellt utsedda kommissarier vid Rikspolisstyrelsens Avdelning för interna utredningar. Utredarna är helt skilda från polismyndigheterna och arbetar i egna lokaler. Idag har de inte beredskap utanför ordinarie arbetstid, vilket inte är bra då de normalt kan träda in i utredningarna först under kontorstid. Ibland går de dock helt frivilligt i tjänst utanför kontorstid. När den nya Polismyndigheten införs till årsskiftet kommer dock även internutredarna ha beredskap.

Utreder och lagför

Uppgiften för Särskilda åklagarkammarens åklagare är alltså att utreda och lagföra brott av polisanställda. När särskilda händelser inträffar utanför kontorstid där det kan ifrågasättas om poliser förfarit brottsligt kontaktas den beredskapshavande åklagaren direkt. Det kan till exempel vara fråga om att någon skadats eller avlidit i en polisarrest, att polisen givit verkanseld med skjutvapen eller använt våld under bevakningen av en demonstration eller fotbollsmatch. Åklagaren beslutar då om förundersökning ska inledas och i så fall vilka omedelbara utredningsåtgärder som ska vidtas.

Det kan vara fråga om att snabbt vidta så kallade förstahandsåtgärder, till exempel för att säkra bevisning. Man kan behöva höra vittnen, ta vapen och andra föremål i beslag för olika tekniska undersökningar, genomföra husrannsakan osv. Om förstahandsåtgärderna ska kunna utföras i ett så tidigt skede som möjligt kan det hända att polismyndigheternas egna poliser - och då särskilda utredare som arbetar så långt som möjligt från de poliser som är inblandade i ett ifrågasatt ingripande - initialt får i uppdrag att genomföra dessa då internutredarna som sagt inte har beredskap.

Det kan inte uteslutas att ett sådant bistånd ibland kommer att behövas även när internutredarna får en beredskapsskyldighet. Polismyndigheterna är som arbetsgivare skyldiga att snarast ge de polisanställda psykosocialt stöd när personalen varit utsatt för en traumatisk händelse. Det är viktigt att bevisningen i polismålen säkras före det att polismyndigheterna genomför sådana psykosociala stödsamtal som kan påverka bevisningen.

Det vanliga är alltså att åklagarna genast söker bilda sig en uppfattning om vad som hänt och säkra bevisningen för att därefter ta ställning om någon ska delges misstanke om brott och höras som misstänkt. Fast då har det för det mesta blivit vardag igen och då sker detta normalt med hjälp av internutredarna.

Alla anmälningar prövas

Ibland sägs i debatten att lagföringen är låg vid riksenheten och att åklagarna bara skriver av alla ärenden. Till Särskilda åklagarkammaren inkommer en bra bit över 10 000 ärenden varje år. Nästan alla ärenden avser ifrågasatta brott av poliser. Alla anmälningar prövas mycket noga av Särskilda åklagarkammarens åklagare.

Ofta ingriper polisen i infekterade och svåra konfliktsituationer och i anslutning till att brott skett. Polisen har rätt och ibland skyldighet att under vissa förutsättningar använda våld mot enskilda för att kunna utföra sina tjänsteåtgärder eller för att skydda sig själva. Det ligger i sakens natur att den som berörts av polisens ingripanden ofta ifrågasätter dessa. En stor del av anmälningarna ger dock inte anledning att anta att polisen förfarit brottsligt. I några fall går brottet inte att bevisa. Särskilda åklagarkammarens åklagare prövar dock alla fall noga och lagför polisanställda när förutsättningarna för det föreligger.

De åtal som väcks kräver svåra juridiska överväganden. Det är inte alltid så att domstolarna delar åklagarnas uppfattning. Då frikänner de den åtalade. Polismyndigheterna prövar därutöver i särskild ordning om arbetsrättsliga eller andra åtgärder ska vidtas i de fall en polisman handlat olämpligt eller felaktigt.

Har utretts

Organisationen för handläggningen av internutredningarna är också föremål för en ständigt återkommande diskussion. Saken har utretts av regeringens särskilda utredare som inte funnit tillräckliga skäl att inrätta en fristående myndighet för internutredningsverksamheten då nackdelarna ansågs vara större än fördelarna (SOU 2007:05).

Även åklagarna och utredarna vid en fristående myndighet måste till exempel förmodligen rekryteras från åklagarväsendet respektive polisen då rätt kompetens är svår att finna på annat håll. Dessutom måste en fristående myndighet säkerligen ofta begära biträde från polisen till exempel med tekniska undersökningar. Och då kan man ju diskutera om en fristående myndighet blir så mycket mer fristående jämfört med den organisation som vi har idag. Inte heller Polisorganisationskommittén har föreslagit någon ändring av organisationen av internutredningsverksamheten (SOU 2012:13).

Hur internutredningsverksamheten organiseras är en i grunden politisk fråga. Det finns inte nu något förslag att skapa en särskild myndighet för denna verksamhet. Ingen initierad bedömare tror heller att verksamhetsresultaten skulle förändras med en annan organisation även om en del optiska fördelar möjligen skulle förstärkas med en fristående myndighet. Vi vid Särskilda åklagarkammaren fortsätter hur som helst att bedriva den åklagarverksamhet som vi anförtrotts självständigt och med högt ställda ambitioner oavsett den organisatoriska lösningen.  

Mats Åhlund

Överåklagare och chef för Särskilda åklagarkammaren

Texten publicerades första gången den 4 september 2014. I samband med Åklagarmyndighetens organisationsförändring den 1 oktober 2014 bytte Riksenheten för polismål namn till Särskilda åklagarkammaren.