Är biltvätten för billig? Det kan röra sig om ett brott.

Brottsrubriceringarna människohandel och människoexploatering kan innefatta en rad olika saker. Två former av utnyttjande utgör de vanligaste på åklagarnas bord: utnyttjande för sexuella ändamål och på arbetsmarknaden. Den förra är enklare att utreda, eftersom koppleri är ett brott i sig och det ofta finns tydliga penningtransaktioner att följa, medan utredningar som gäller utnyttjande på arbetsmarknaden ofta kommer med stora utmaningar.

Människohandel och människoexploatering på arbetsmarknaden förekommer ofta i laglig verksamhet, exempelvis i restauranger, städbranschen, byggbranschen, biltvättar och massage- och nagelsalonger.

Människohandel eller människoexploatering?

Skillnaden mellan de två brottsrubriceringarna människohandel och människoexploatering handlar i enkla ordalag om förberedelsen inför och fasen innan själva exploateringen.

Människohandel tar sikte på hanteringen av offret innan exploateringen har inletts. Brottet består i att gärningspersonen, med syfte att utnyttja offret för något av de ändamål som anges i bestämmelsen, vidtar ett otillbörligt medel gentemot offret, t.ex. olaga tvång eller vilseledande, och dessutom en handelsåtgärd, exempelvis rekrytering, inhysning eller transport av offret. Själva exploateringen av offret behöver alltså inte komma till stånd, utan det är tillräckligt att gärningspersonen haft avsikten att så ska ske.

Ett fall av människohandel kan t.ex. röra sig om en gärningsperson som ger offret vilseledande information om arbetsvillkoren i samband med att denne rekryterar eller transporterar offret – allt i syfte att offret framöver ska exploateras för arbete i en situation som innebär nödläge för offret.

Vid människoexploatering, som är ett underordnat brott till människohandel, krävs det att exploateringen av offret har påbörjats. Vidare krävs det, i likhet med människohandel, att gärningspersonen har vidtagit ett otillbörligt medel i förhållande till offret bestående i olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av offrets beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation. Däremot är det inte nödvändigt att gärningspersonen har vidtagit några handlingsåtgärder med offret.

Människoexploateringsbrottet har en snävare avgränsning än människohandel och tar endast sikte på tre olika former av exploatering, nämligen tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor och tiggeri.

Svårt att följa pengarna

Att utreda de här brotten är komplext. Helena Ljunggren är kammaråklagare på Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet och ämnesexpert på just människohandel och människoexploatering. Hon berättar att människoexploatering är en brottsrubricering som infördes 1 juli 2018.

– Det fanns stora förväntningar på att den skulle bidra till att lösa just arbetskraftsexploateringen bättre än med bara människohandel, men så har det inte blivit. Om man har turen att någon vill och vågar berätta så börjar utredningen – och arbetet med att bakspåra och hitta den stödbevisning som krävs. Men det är svårt att kunna inhämta bevisning som styrker att offrets förhållanden har varit sådana att rekvisiten i bestämmelsen om människoexploatering är uppfyllda.

Åklagaren bär hela bevisbördan. Ofta har den som drabbats lurats på den överenskomna lönen, men trots det ser det ofta rätt ut ”på pappret”. Det ställer höga krav på den finansiella delen av utredningen.

– Personen har fått utbetalningar av en rimlig lön, men har sen tvingats gå till bankomat och ge tillbaka pengar till arbetsgivaren, eller göra en privat överföring till exempelvis arbetsgivarens kusin. Arbetsgivaren har ofta flera bolag som pengarna flyttas mellan och det är komplicerat att följa penningströmmarna. Man är helt beroende av finansiella utredare.

Offren tar inte kontakt själva

Därtill tvingas många som utnyttjas betala av på en skuld till arbetsgivaren för exempelvis arbetstillstånd. Ändå är det ovanligt att den som utnyttjas själv ger sig till känna. Istället kommer fallen ofta upp i samband med att Migrationsverket får höra om situationen.

– Anledningen kan vara rädsla. Det kan också handla om att de faktiskt inte ser sig som offer. Det här kan vara arbetsförhållanden de är vana vid från sitt hemland.

Den som utnyttjats saknar ofta socialt skyddsnät och kan också ha en försörjningsbörda för anhöriga i hemlandet. Ibland dyker det upp röster som resonerar i termer av att ”det är i alla fall inte lika hemskt som i hemlandet”.

– Det är inte en rimlig eller acceptabel inställning. Vi kan inte ha en andra klassens arbetstagare bara för de skulle ha det sämre i sitt hemland. Det vore ett galet förhållningssätt som vi helt tar avstånd från. Vi måste utgå från vad vi har för samhälle och förhållanden och vad som är normen här.

Regionala center mot arbetslivskriminalitet 

Regeringen antagit en strategi mot arbetslivskriminalitet, där man pekat ut just människohandel och människoexploatering som särskilt allvarligt. Genom inrättandet av ett flertal regionala center mot arbetslivskriminalitet underlättar man för nio myndigheter att dela och utbyta information kring misstänkt brottslighet kopplad till arbetsmarknaden. Centren ska fungera som nav för planering, genomförande och uppföljning av gemensamma aktiviteter, med fokus på myndighetsgemensamma kontroller.

– En ökad samverkan krävs för att vi ska lyckas få ner den här typen av kriminalitet. Vi på Åklagarmyndigheten ser väldigt mycket fram emot det här. Vi vet hur effektivt det är att samarbeta mellan myndigheter.

Helena Ljunggren konstaterar att de nya samarbetena kommer att leda till konsekvenser för arbetsgivare som exploaterar arbetskraft, även om höga beviskrav och svåra utredningslägen gör att det inte väcks åtal som kan leda till att de fälls i domstol.

– Genom det stärkta samarbetet kan en annan myndighet komma med krav som blir ett straff för den oseriösa arbetsgivaren. Ett återkrav från Försäkringskassan på ett antal miljoner kronor kan vara nog så kännbart. Jag tror starkt på den här typen av samverkan där vi delar information och alla myndigheter använder sina verktygslådor mer effektivt.

Finns det någon förändring i lagstiftningen som skulle underlätta utredning och lagföring?

– Människohandelsbestämmelserna följer definitioner i internationella överenskommelser och kan inte ändras. När det gäller människoexploatering är problemet formuleringen ”uppenbart orimliga villkor”. Det kan finnas allmänt dåliga villkor inom verksamheter utan att det är olagligt, och att veta var gränsen för ”uppenbart orimliga villkor” går kan vara svårt, säger Helena Ljunggren.

Text: Sofia Mårtensson