Han har utrett de stora fallen. Nu går Krister Petersson i pension.

Hur kommer det sig att du blev åklagare och att du hållit fast vid det yrket genom alla år?

– När jag var ung ville jag bli journalist, men istället för journalistutbildning blev det till sist juridikstudier för mig. Ganska snart stod det klart att det var just åklagare jag skulle bli. Jag skulle säga att åklagare har ett rättvisepatos och vill ställa saker och ting till rätta. Sedan är det ett så varierande arbete. Chefen på åklagarkammaren fördelar ut ärenden, men sedan är det jag som åklagare som bestämmer hur jag ska hantera ärendet. Det är ett kreativt och självständigt jobb.

Vad är mest stolt över när du tittar på din karriär?

– Jag har alltid varit mån om att försöka göra så gott jag kan, och det har ju gått någorlunda bra, så det får jag vara nöjd med. Och det behöver inte vara uppmärksammade och publika mål som man är mest stolt över, utan kan vara vardagliga mål där man fått domar med sig. Tillfredsställelsen kommer på annat sätt än genom uppmärksamhet eller lön.

Det är lätt att peka på utredningar som varit stora medialt men Palmeutredningen måste ändå ha varit speciell?

– Ja, den upptog ganska mycket av min vakna och ovakna tid. Som samhällsintresserad medborgare har jag förstås följt med i utredningen genom tiderna. Det har funnits många intressanta figurer och företeelser, konstiga polismän och olika länder – men alla teorier saknade den detaljen att de inte fick ner en gärningsman på brottsplatsen. Så vi koncentrerade oss på just det.

Var det något som förvånade dig när du satte dig in i materialet?

– Ja. Man kan säga att det var rätt många personer som var involverade, och många handlingar och tips hade registrerats. Men handfasta utredningsåtgärder var något jag saknade. Personer som borde vara av intresse borde ha förhörts ”i botten”, men det hade inte skett. Det förvånade mig att det såg ut så.

Din presskonferens om Palmemordet i juni 2020 sågs av en stor del av svenska folket. En teleoperatör rapporterade till exempel att man slog nytt rekord i mobilanvändning under den timme som presskonferensen pågick. Hur förberedde du dig?

– Min inställning var att målet inte skiljde sig från andra mål, bara för att det var stort. Och inte heller förberedelserna. Vi skulle reda ut brottet och redovisa vad vi kommit fram till. Själva presentationen handlade om att jag kunde materialet och kunde stå för slutsatserna jag kommit fram till. Att det var påpassat var alldeles klart, men förberedelserna var inte annorlunda.

När man googlar ditt namn dyker det upp rubriker som ”Vem är Krister” och “Blev känd över en natt” från tiden för Palmeutredningen 2017–2020. Hur påverkade det dig att vara i rampljuset på det sättet?

– Det följer med vårt arbete att folk är intresserade, men jag menar att det är helt ointressant med den personfixering som media haft de senaste åren. Jag är mån om min personliga integritet. Jag är tjänsteman och vill inte ha journalister hemma i mitt vardagsrum. Så det är klart att jag påverkades, det vore dumt att säga annat. Jag kastade mig inte över morgontidningen, och jag läste inte vartenda ord.

Intresset för dig som person må ha lugnat sig, men du får fortfarande inspel om själva utredningen?

– Naturligtvis är man mån om att ta till sig synpunkter om det vi gjort, men ja, fortfarande får jag flera mejl i veckan med idéer om hur Palmeutredningen borde hanterats. Det är fler mejl än man tror, och många begär ut allmän handling, vilket vi som myndighet måste hantera skyndsamt. När det var som värst var den en person som skrev till mig i princip dagligen. Men än så länge är det inget av det som kommit in som omkullkastat våra teorier.

Vilken är den största utmaningen du mött under din karriär?

– Förutom Palmeutredningen – som svävar över allt annat med vad gäller förväntningar och förhoppningar – så är det tveklöst ärendet med Lasermannen. Jag var ganska ung och hade inte hunnit bli kammaråklagare, utan blev det under tiden. Det var lite förvånande och kontroversiellt att förundersökningsledaren ville att en så pass ung och oerfaren person skulle träda in. Det stack lite i ögonen. Materialet är vad det är, men du ska klara av att hantera pressen och förväntningarna...

Nämn något du ser som en stor utmaning för vårt rättssystem idag.

– Alla i samhället har nog märkt de senaste årens utveckling, där mycket av vår tid går åt till att bekämpa skjutningar, mord och bomber som kastas. På det viset hamnar åklagarna förstås i blickfånget för utvecklingen. Vi är lagbundna och ska agera inom lagens råmärken, men Rättegångsbalken är skriven 1948. Den hänger inte med i den här utvecklingen, och det är en utmaning.

– Det dyker upp nya tekniska lösningar, men hur ska man få telefonavlyssningen att funka med mobilanvändningen och med nya appar? Det är svårt att inte ligga steget efter. Polisen är duktiga på att argumentera för sin sak – men när det väl kommer lagförslag, så har busarna redan slutat använda just den tekniska lösning som var problemet inledningsvis.

– De fantastiska resultaten från Encro och Sky visar lite på regelverket. Vi i Sverige kunde inte genomföra det här, men andra länder kunde, och genombrottet blev möjligt tack vare internationella kollegor. Vi har ingen lagstiftning som ligger i framkant, utan stannar i bakkant.

Vad kommer du att sakna mest med jobbet nu när du går i pension?

– Kollegorna blir den stora saknaden. Även om jag är intresserad av mitt arbete och av juridik, så har det varit min yrkesroll. Man hänger av sig rocken hemma och är privatperson. Men man kommer inte ifrån den fantastiska arbetsplats jag fått ha under alla år. Det finns så många duktiga kollegor här, en helt oerhörd kompetens bland dem som jag jobbat med. Sen är vi ett speciellt skrå, vi åklagare. Vi brinner för något, är besjälade av samma tanke och vill vara på rätt sida. Och alla utsätts i varierande grad för samma typ av påfrestningar. Vi har en gemensam problembild som gör att det blir lätt att jobba nära och stötta varandra.

Text: Sofia Mårtensson
Fotograf: Thomas Carlgren