Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg har gjort en genomgång av 84 slumpvis utvalda domar med sammanlagt 112 åtalspunkter där DNA utgjort den enda eller huvudsakliga bevisningen. Syftet har varit att utreda vilket värde DNA-spår har vid domstolarnas bevisvärdering i olika situationer, för att klarlägga vilka problem som DNA-bevis kan medföra för åklagaren och vilka eventuella brister som kan finnas i utredningar. Resultatet redovisas i en rättspromemoria, som publiceras den 22 februari.- Sammanfattningsvis kan man säga att bevisvärdet av en DNA-träff är mycket högt, säger kammaråklagare Håkan Larsson som ansvarat för undersökningen.I en vägledande dom 2003 uttalade sig Högsta domstolen om bevisvärdet av ett uttalande om en DNA-analys. Högsta domstolen fann då att den slutsats som SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium) kommit fram till, tillsammans med viss annan bevisning, utgjorde tillräcklig bevisning för att den åtalade var en av gärningsmännen i målet. Genomgången av de 84 domarna visar att domstolarna i allt väsentligt följer Högsta domstolens uttalanden.Ytterligare en slutsats som kan dras är att det är mycket ovanligt att själva DNA-analysen ifrågasätts. Endast i några få fall har den misstänkte invänt att spåret har sammanblandats eller förväxlats. I dessa fall har åklagaren åberopat förhör med personal från SKL, och domstolarna har därefter bifallit åtalet.Undersökningen visar också att det har betydelse var någonstans DNA-spåret har påträffats. Bevisvärdet förefaller vara högre om spåret kommer från ett direkt bevis än om det kommer från ett spår som endast är ett indicium.- Även om man fått en DNA-träff är det viktigt att alla andra relevanta förundersökningsåtgärder vidtas. Vi konstaterar att det t.ex. är viktigt att ordentliga förhör hålls och att man alltid noggrant anger var DNA-spåret påträffades och gärna kompletterar med foto, säger Håkan Larsson.BakgrundDen 1 januari 2006 ändrades lagen så att möjligheterna att ta DNA-prov utvidgades. De nya reglerna innebär att det är möjligt att regelmässigt ta prov på den som är skäligen misstänkt för brott som kan ge fängelse, och även i vissa fall även på andra än misstänkta.Den 14 februari 2008 beslutade riksåklagaren om riktlinjer för åklagarna om kroppsbesiktning genom salivprov, så kallad registertopsning. Enligt riktlinjerna ska beslut om registertopsning fattas rutinmässigt så snart de lagliga förutsättningarna är uppfyllda, dock inte om påföljden förväntas bli endast böter. Topsning ska ske även på unga misstänkta, över 15 år.