I en kartläggning som Åklagarmyndigheten gjort av användningen av besöksförbud har det bland annat framkommit att det finns en del skillnader i tillämpningen av lagen mellan olika åklagarkammare och att lagen innehåller vissa tillämpningsproblem för åklagarna. Besöksförbud syftar framför allt till att förebygga hotfulla och farliga situationer. Besöksförbudet ska också göra det möjligt för polisen att omedelbart ingripa i en situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet är avsett att skydda.

Tillämpning och praxis Endast 44 av de 369 granskade ansökningarna om besöksförbud gjordes utan att det fanns en bakomliggande anmälan om brott. Majoriteten av ansökningarna har gjorts antingen i samband med polisanmälan om brott eller under pågående förundersökning. Syftet att förebygga hotfulla och farliga situationer har i de granskade ärendena alltså begränsats till situationer där den person som ansökan om besöksförbudet riktar sig mot redan är lagförd eller anmäld för brott. Något annat riskbedömningsunderlag har i stort sett inte förekommit. - Förarbetena till lagen ger i vissa delar intryck av att lagen ska användas till att förebygga brott. Samtidigt begränsas utrymmet för åklagarna att besluta om besöksförbud utan att det finns en brottsmisstanke att förhålla sig till genom andra uttalanden i förarbetarna. Dessutom saknas vägledning från domstolarna. Därför kan det vara svårt för åklagarna att fatta offensiva beslut, säger kammaråklagare Eva Bloch som ansvarat för granskningen. Det har också framkommit att vissa åklagare ser ett motsatsförhållande mellan besöksförbud och frihetsberövande. Det är dock inte ett korrekt synsätt. Besöksförbudsfrågan ska istället avgöras självständigt. - Ett besöksförbud fyller ett annat syfte och är inte tänkt att komplettera eller ersätta ett frihetsberövande, säger Eva Bloch. Överträdelser av besöksförbudet Bestämmelserna om överträdelse av besöksförbud är konstruerade som ett brott mot själva förbudet, och betraktas alltså inte i första hand som ett angrepp mot den skyddade personen. Eftersom straffvärdet för överträdelser ofta endast är böter saknas i många fall förutsättningar för anhållande och häktning. - Det är ett praktiskt problem att straffvärdet för överträdelser av ett besöksförbud inte alltid gör det möjligt för åklagarna att agera med tvångsmedel mot en överträdelse. Det är viktigt att både den som meddelats ett besöksförbud och den skyddade personen uppfattar att besöksförbudet har en reell innebörd, säger Eva Bloch. Genom granskningen har det inte gått att utläsa någon övergripande strategi för hur åklagarkamrarna hanterar anmälningar om överträdelse. Benägenheten att använda tvångsmedel mot överträdelser har exempelvis skiftat mellan enskilda åklagare. Fakta om kartläggningen Kartläggningen har gjorts av Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg. Syftet har varit att undersöka om tillämpningen av lagen är i linje med lagens syfte samt att identifiera eventuella skillnader i åklagarnas handläggning. Granskningen kommer att utmynna i rekommendationer för hur åklagare bör hantera besöksförbudsärenden. Sex åklagarkammare har ingått i projektet: Södertörns och City åklagarkammare i Stockholm samt åklagarkamrarna i Linköping, Helsingborg, Uppsala och Jönköping. De ärenden som ingår i kartläggningen har granskats vid besök på åklagarkamrarna under februari-april 2008. Av de 369 ärenden avseende besöksförbud som ingått i granskningen har 110 ärenden avsett beviljade besöksförbud, 256 ej beviljade besöksförbud och tre har varit ärenden som skrivits av eftersom ansökan har återkallats. Dessutom har 79 ärenden avseende överträdelse av besöksförbud granskats.

Den 1 juli inrättar Åklagarmyndigheten en extra arbetsstyrka. Syftet är att få bukt med de problem som under våren funnits i framförallt Stockholm.

Extrastyrkan kommer att bestå av ungefär 15 personer. En av arbetsuppgifterna blir att fullgöra åklagaruppgiften i höstens extra domstolsförhandlingar, där Stockholms tingsrätt som en av flera domstolar har fått medel för att under 2008 komma tillrätta med de stora domstolsbalanserna. Den andra uppgiften blir att fatta beslut i de ärenden som de ordinarie åklagarna inte hunnit med.

Antalet personer som får ersättning för att de suttit anhållna eller häktade har ökat, enligt nya uppgifter. Det går dock inte att dra slutsatsen att de varit frihetsberövade på felaktiga grunder.

Svensk lag är utformad så att det krävs starkare bevisning för att bli åtalad och dömd än för att bli häktad. För att häktning ska komma ifråga måste detfinnas enså kallad häktningsgrund, vilket är flyktfara, återfallsrisk eller risk för att försvåra utredningen. Därför är det också naturligt att fler personer häktas än döms. Det faktum att ersättning betalas ut till den som suttit frihetsberövad betyder inte att personen varit frihetsberövad på felaktiga grunder. EnligtLagen om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärderhar i princip alla misstänkta som varit häktade rätt till ersättning om det t.ex. blir friande dom eller om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Detsamma gäller också om man varit anhållen minst 24 timmar i sträck. Ersättningen är alltså inte ett skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning, utan en ersättning för att man varit berövad friheten. Justitiekanslern, som handlägger ersättningskraven,gör i allmänhet ingen prövning om frihetsberövandet varit korrekt eller felaktigt.

Riksåklagaren har fattat ett beslut som innebär lättnader i det tidigare besparingsbeslutet inom Åklagarmyndigheten från den 29 april.

Det nya beslutet innebär dels att ett antal tillsvidareanställningar ska ske, dels att en tillfällig organisation skapas för att under resten av 2008 arbeta av eftersläpande arbetsuppgifter, så kallade balanser.

Den tilltalade var 15, nästan 16 år, då han tillsammans med andra ungdomar gjorde sig skyldig till ett flertal brott, bl.a. flera fall av rån och grov stöld.

Hovrätten bedömde att straffet för en vuxen person skulle ha varit fängelse i tre år och sex månader. Den tilltalade (15-åringen) har bl.a. varit omhändertagen enligt LVU (lagen om vård av unga) och placerad på ungdomshem under drygt tre månader. Han är tidigare ostraffad. Hovrätten ansåg att ungdomsvård i förening med ungdomstjänst inte var tillräckligt ingripande och bestämde påföljden till sluten ungdomsvård i 8 månader. I svarsskrivelsen ges en utförlig redogörelse för straffvärdebedömning, straffmätning och påföljdsval för ungdomar under 18 år. RÅ ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl för att meddela prövningstillstånd, dvs. för att målet skulle tas upp av Högsta domstolen. Högsta domstolen beslutade den 10 juni 2008 attintemeddela prövningstillstånd.