Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten beslutade den 10 juli 2009 att gemensamt granska de åtgärder som vidtogs av polis och åklagare i samband med utredningen av mordet på Pernilla Hellgren i Falun i juni 2000.

Granskningen syftar till att undersöka om ärendet handlagts i enlighet med de rutiner som gäller för brott av den här svårhetsgraden, och om de åtgärder som vidtogs under spaningsarbetet var väl avvägda med hänsyn till brottets art.

Granskningen har genomförts av en inspektionsgrupp under ledning av professor Leif GW Persson, Rikspolisstyrelsen, och vice överåklagare Mikael Björk, Åklagarmyndigheten.

Inspektionsgruppen vill rikta allvarlig kritik mot det sätt på vilket utredningen genomförts.

Bland annat har man saknat en beredskap för den här typen av händelser, de resurser som sätts in i inledningsskedet har varit otillräckliga och de som ansvarat för ledningen av utredningen har i allt väsentligt saknat erfarenhet av att utreda spaningsmord. Den viktiga inre spaningen har eftersatts, arbetet har brustit i systematik och kontinuitet och inspektionsgruppen konstaterar att om man arbetat på vedertaget sätt, med tillräckliga resurser och kompetens hade man kunnat få in gärningsmannen i utredningen inom de närmaste månaderna efter mordet. Den stora bristen är avsaknaden av en övergripande utredningsstrategi och oförmågan att hålla fast vid en systematisk och vedertagen arbetsmetod.

Redan i januari, sex månader efter mordet, finns han dock med i utredningsmaterialet efter en inre spaning som genomförts av personal vid Riksmordkommissionen. Utifrån de ingångsvärden som gällt för den spaningen tillhör han också de tio mest intressanta tänkbara gärningsmännen på den lista som Riksmordkommissionen tagit fram. När Riksmordkommissionen lämnar Falun två månader senare, i mars 2001, kommer man dock inte att följa upp denna inre spaning. Gärningsmannen glöms helt enkelt bort.

Istället har man redan på hösten samma år helt lämnat det vedertagna och systematiska utredningsarbetet därhän för att istället övergå till att bearbeta tips från allmänheten om tänkbara gärningsmän samt ta DNA-prov på dessa. Totalt har man, under de knappt åtta år som utredningen pågår, topsat närmare åtta hundra personer varav ingen som gett träff på gärningsmannens DNA.

I november 2006 får man så in ett tips om gärningsmannen men detta ligger fortfarande obearbetad sexton månader senare, i april 2008, då Engla Höglund mördas. Skälet till att detta inte görs är att utredningen helt saknat resurser. Från och med hösten 2002 består utredningen av 1-2 personer som arbetar deltid med den. Den ansvarige spaningsledaren har vid flera tillfällen begärt mer resurser utan att få några och man har således inte ens haft möjlighet att kontinuerligt granska inkommande tips. Inspektionsgruppen vill här rikta allvarlig kritik mot den operativa ledningen för polisen i Dalarna för att utredningen inte fått de resurser som krävts för att den skall kunna genomföra sitt uppdrag.

De brister som konstaterats i samband med utredningen av mordet på Penilla Hellgren är på intet vis unika för Dalapolisen. Medlemmarna i Inspektionsgruppen har gjort liknande iakttagelser på flera håll i landet och våra intervjuer med personalen vid Riksmordkommissionen bekräftar också denna bild.

För att åtgärda dessa brister föreslås bland annat följande.

Varje polismyndighet måste försäkra sig om att man kan uppfylla bemanningskraven enligt polisens metodstöd för utredning av grova brott (PUG). Eftersom spaningsmord är sällsynta brott finns det därför anledning för landets mindre polismyndigheter att inleda samverkan med närliggande myndigheter så att man vid behov har de personella resurser som krävs för att genomföra utredningen med full spaningsstyrka enligt PUG.Detta kräver en på förhand upprättad beredskaps- och handlingsplan för sådana brott där de samverkande myndigheterna dels har öronmärkt personal för uppgiften, dels har upprättat överenskommelser om vilka personella och andra resurser som man vid behov skall kunna erbjuda en annan myndighet.Riksmordkommissionen behöver förstärkas från nuvarande åtta till tretton personer för att kunna ge fullt stöd till två samtidigt pågående utredningar av det här slaget. Regelverket, vad gäller deras samarbete med de lokala myndigheter som de biträder, måste också göras klarare. Bland annat i form av fortlöpande kontroll av hur utredningsarbetet fortskridit.En ny granskningsfunktion bör inrättas vid utredningen av så kallade spaningsmord genom att vi inför ett system med revisorer - erfarna mordutredare som inte deltagit i utredningen - som med fräscha ögon går in och granskar arbetet så fort en utredning kört fast.Utredningar av grova våldsbrott ställer stora krav på kunskaper om sådana brott samt tidigare praktisk utredningserfarenhet. Vi vill därför inrätta en nationell kriminalpolisutbildning för våldsbrottsutredare.Vad gäller det datastöd som står till polisens förfogande vid utredning av grova brott finns det två problem i samband med detta. Dels är de olika registren föråldrade och svåra att söka i, dels är de otillförlitliga då inläggning och uppdatering inte har skötts konsekvent. Avslutningsvis har vi därför lämnat olika förslag hur man inom ramen för de redan existerande datasystemen skall kunna åtgärda dessa problem.