I målet kom tingsrätten och hovrätten till olika beslut. Tingsrätten dömde de tilltalade till fängelse i fyra år medan hovrätten med samma underlag ogillade åtalet.

Enligt åtalet hade de två tilltalade åtagit sig att utföra självmordsattentat med mord, grov misshandel, grov skadegörelse och grov allmänfarlig ödeläggelse som följd. Målet gällde stämpling, dvs. att de tilltalade hade beslutat tillsammans med andra att utföra dåden.

Eftersom stämpling avser ett skede som ligger så tidigt i händelsekedjan fram till det fullbordade brottet, finns det sällan någon mer omfattande konkret bevisning. Att två domstolar kommer till så olika resultat som i det här målet, är ett tydligt uttryck för bevissvårigheterna.

Högsta domstolen är en renodlad prejudikatinstans och det är framför allt frågor i vilka det finns behov av vägledande uttalanden för rättstillämpningen som lämpar sig för en prövning där. Däremot har bevisfrågor av den typ som det här målet gäller mera sällan en sådan principiell och generell betydelse. Det finns därför inte tillräckliga skäl att överklaga hovrättsdomen.