- Det är mycket glädjande att vi får tillgång till statistiken, eftersom det innebär att vi får ett viktigt redskap för att följa upp hatbrottsärenden. Vi kan granska enskilda ärenden och se om det finns goda exempel att sprida eller om det behövs ytterligare riktlinjer, metodstöd eller utbildning, säger vice överåklagare Bengt Åsbäck vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Malmö.

Hatbrott är inte ett brott i sig, utan samlad beteckning på olika brott där motivet har varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller någon liknande omständighet. Lagtekniskt är det en straffskärpningsregel som innebär att man får ett strängare straff än om motivet inte varit hat mot en viss person eller grupp. Eftersom hatbrott inte är en självständig brottstyp går de inte att identifiera i polisens och Åklagarmyndighetens ordinarie statistik.

--Rättsväsendet får ofta kritik för handläggningen av hatbrott. Det är dock svårt att värdera i vilken utsträckning kritiken grundar sig på verkliga brister, eftersom ärendena inte gått att följa upp på ett tillfredsställande sätt, säger riksåklagare Anders Perklev.

- En förklaring till att många ärenden om hatbrott läggs ned är att brottet kan vara svårt att bevisa. Många hatbrott, som exempelvis rasistiskt klotter, har okända gärningsmän och är därför svåra eller omöjliga att utreda. I andra fall kan brottet som sådant åtalas, men det går inte att visa vilket motiv som gärningsmannen haft för brottet. En åklagare kan inte påstå att det är frågan om ett hatbrott om det inte finns tillräckligt stöd för detta i bevisningen, säger Anders Perklev.

- Jag välkomnar polisens initiativ att öka ambitionsnivån när det gäller att utreda hatbrott, bland annat genom att skapa särskilda utredningsgrupper i de tre storstäderna. Förbättrade möjligheter att utreda och lagföra hatbrott är också ett viktigt område för samverkan mellan polis och åklagare, säger Anders Perklev.