Enligt domstolarna utgjorde vardera oriktig skattedeklaration ett brott. Eftersom den undandragna skatten (avgiften) vid varje gärningstillfälle inte ens var i närheten av det för år 2011 gällande prisbasbeloppet om 42800 kr fann domstolarna - trots att det var utrett att gärningarna begåtts systematiskt och med ett skatteundandragande syfte - att gärningarna skulle bedömas som skatteförseelse. Då åklagaren uppgett att åtal för skatteförseelse inte var påkallat av särskilda skäl skulle åtalet ogillas. Hovrätten antecknade i sin dom att gärningarna dessutom var preskriberade.

Enligt riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten är det av intresse ur prejudikatsynpunkt att Högsta domstolen klargör hur gränsdragningen mellan skattebrott (2 § skattebrottslagen [1971:69]) och skatteförseelse (3 § samma lag) ska göras vid upprepad brottslighet, där gärningarna sedda var och en för sig hade varit att bedöma som skatteförseelse.

Kontakt

Byråchef My Hedström010-562 50 27

Presstjänsten010-562 50 20