Historik

Före 1917

Längre tillbaka i tiden så var det brottsoffret som framställde anspråk mot den som begått ett brott. Brottet betraktades som en personlig kränkning och det straff som dömdes ut skulle ses som en kompensation.

Då straff som frihetsberövande och böter infördes på 1600-talet sköts målsägandens egen rätt att åtala i bakgrunden. Det blev då vanligt att kronans ämbetsmän - fogdar, länsmän och fiskaler - förde brottsoffrens talan.

Länsmannen fungerade som polischef inom sitt distrikt och löd under kronofogden (senare landsfogden). Det var länsmannen som ledde polisarbetet i distriktet med fjärdingsmannen som biträde. Länsmannen fungerade även som allmän åklagare, han kallades även kronolänsman.

Landsfiskalen

Det dröjde ända in på 1900-talet innan en särskild åklagarorganisation inrättades. 1917 skapades åklagarmyndigheter i varje län. Länsmännen ersattes då med landsfiskaler. Samma år ersattes kronofogdarna med landsfogdar.

Före 1948 var det alltså landsfiskalen som förde allmänhetens talan i brottmål inför domstolen. Sedan 1948 finns tjänstebenämningen "åklagare". Riksåklagarämbetet (RÅ) inrättades samma år, då en ny rättegångsbalk infördes.

Ett fristående åklagarväsende

Den 1 januari 1965 förstatligades det svenska polisväsendet. De tre verksamhetsgrenarna polis, åklagare och kronofogdar skildes då helt från varandra och tre fristående organisationer skapades; polisväsendet, åklagarväsendet och kronofogdeväsendet. Därmed försvann både landsfiskalerna och deras motsvarigheter i städerna, stadsfiskalerna.

1965 bildades 21 regionala åklagarmyndigheter, med en länsåklagare som chef, samt 90 lokala åklagarmyndigheter, som leddes av chefsåklagare. Cheferna i Stockholm, Göteborg och Malmö benämndes överåklagare. Riksåklagaren blev central förvaltningsmyndighet för hela åklagarväsendet.

1996 genomfördes en ny reform. De små lokala myndigheterna slogs samman till sex regionala åklagarmyndigheter under var sin överåklagare. 1998 tillkom en särskild ekobrottsmyndighet.

Enmyndighetsreformen

Den 1 januari 2005 slogs de sex regionala åklagarmyndigheterna samman till en enda myndighet kallad Åklagarmyndigheten. Riksåklagaren blev myndighetschef, vid sidan av uppdraget som landets högsta åklagare. Direkt underställda riksåklagaren fanns de 39 åklagarkamrarna varav 32 allmänna kammare, fyra nationella kammare och tre internationella kammare. För att stärka utvecklings- och tillsynsverksamheten inrättades fyra utvecklingscentrum som år 2007 blev tre: Stockholm, Göteborg och Malmö.

Åklagarområden och ny riksenhet

Från den 1 oktober 2014 delades den operativa verksamheten in i sju geografiska åklagarområden och en nationell åklagaravdelning. Åklagarområdena bestod av de 32 allmänna kamrarna och områdena motsvarade rent geografiskt ungefär ett län.

Den 1 januari 2018 uppgick de tidigare tre internationella åklagarkamrarna i en gemensam enhet: Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Särskilda åklagarkammaren (tidigare Riksenheten för polismål) handlägger misstankar om brott av bland annat poliser, åklagare och domare och är direkt underställd riksåklagaren.

Dagens organisation

Åklagarmyndighetens tidigare tre utvecklingscentrum slogs den 1 januari 2020 ihop till ett utvecklingscentrum men med tre arbetsställen (i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Från den 1 januari 2021 gäller en ny områdesindelning med fem åklagarområden. Den operativa verksamheten delades in i fyra geografiska åklagarområden: Nord-Mitt, Väst-Bergslagen, Stockholm och Syd-Öst. Åklagarområdena består av de 31 allmänna kamrarna och indelningen i områden motsvarar geografiskt ungefär ett eller två län. Dessutom finns sedan tidigare en nationell åklagaravdelning bestående av de fyra riksenheterna i Åklagarmyndigheten.

Därutöver finns i myndigheten Särskilda åklagarkammaren, en separat enhet som handlägger misstankar om brott av bland annat poliser, åklagare och domare och som är direkt underställd riksåklagaren.